Myter om papegojor

Det finns tyvärr ett antal seglivade myter om tamfåglar som sprids om och om igen på grund av okunskap. Här tar jag upp de vanligaste. I äldre böcker om papegojor baseras skötselråd och information på äldre kunskaper om höns. Papegojor skiljer sig mycket från höns och man vet idag att mycket av denna kunskap var felaktig. Man visste helt enkelt inte bättre förr!
 

Jag måste ha en ensam fågel för att den ska bli handtam?

NEJ! Papegojor är extremt sociala flockdjur som alltid lever parvis eller i flock och det sociala utbyte de har av varandra kan vi människor aldrig ersätta! De sköter om varandras fjäderdräkt och plockar fjäderpennor på varandra som de själva inte når, samt kliar och putsar varandra. I flocken är det alltid en individ som håller utkik för faror då de andra vilar eller sover. En individ fungerar som flockledare. En ensam fågel måste sköta allt detta själv vilket skapar en oerhörd stress och leder till skadebeteenden.
En papegoja som lever ensam med människor tyr sig till människan för att den inte har något val. Att få sina fåglar tama handlar bara om tålamod och att bygga upp ett förtroende hos fåglarna. Man måste träna med papegojan dagligen och aldrig gå över gränsen för vad fågeln tolererar. Tvärtom vad många tror så är det ofta lättare med två fåglar. Man fokuserar på den fågel som är mest framåt, så följer den andra efter. De lär, härmar och påverkas av varandra, och man slår två flugor i en smäll!
 

Nymfkakaduans kindfläckar är ljusare hos honorna?

NEJ! Detta stämmer inte. På våra tama och framavlade nymfer som finns i många olika mutationer går det inte att se kön med hjälp av kindfläckarna. Kindfläckarnas färg beror bara på mängden pigment i fjäderdräkten, och har ingenting med kön att göra. Det finns vissa mutationer hos nymfkakaduan som påverkar färg och nyans hos kindfläckarna, men inte ens hos dessa individer är det könsberoende. I min uppfödning har jag fått många hanar och honor och deras kindfläckar har varierat i oändlighet.